I UPAC: 3- alfa- acetonylbensyl- 4- hydroxikumarin /alt./ 4- hydroxy- 3- (3- oxo- 1- fenylbutyl) kumarin

H andelsnamn som gift: Athrombine k, Brumolin, Compound 42, Coumadin, D-CON, Kumadu, Mafrin, Maveran, Ratoxin, Temus W, threw Compound 42, Warficide

K emisk basformel: C19H16O4

M olekylvikt: 308,3 g/mol

C AS Nr: 81- 81- 2

S mältpunkt: 161°C

L öslighet: Olösligt

T illverkningen av vitamin K- beroende koagulationsfaktorer såsom faktor II, VII och X inhiberas av Warfarin. Den funktion som vitamin K eljest i sammanhanget har är förnämligast att medverka som kofaktor vid den postribosomala syntesen av faktorerna ifråga. Här sker karboxylation av glutaminsyrarester vilket kräver närvaro av återreducerat K- vitamin. Warfarin förhindrar K-vitaminets återreduktion.

I blodet redan förefintliga faktorer röner inget inflytande från Warfarin, varför effekterna av ett enskilt intag av drogen/ giftet gör sig påminda först efter en tid. På kort sikt ser man till och med en förhöjd koagulationsbenägenhet i blodet, detta till följd av att Warfarin minskar aktiviteten på de antikougulativt verkande proteinerna C och S. Tillståndet varar tills dess att Warfarinets egna antikougulativa verkan förmår ersätta och övertrumfa den ursprungliga effekten från proteinerna C och S.

D e normala omsättningshastigheterna för berörda koagulationsfaktorer skiljer sig åt från en halveringstid på 4- 6 timmar för faktor VII till 48- 72 timmar för faktor X. I terapeutiska sammanhang räknar man med 3- 4 dagars behandling innan finaleffekten kan fastställas. Sedan effekten visat sig kvarstår den i 5- 7 dagar (superwarfarin kan ha effekt i månader).

I motsats till Warfarin, ett enskilt läkemedel och ämne på en och samma gång, utgöres heparin av en ämnesgrupp, därvid anjoniska sulfaterade glukosaminglykaner av varierande storlek. Den vanliga molekylvikten är 5000- 30000 g/mol. Heparinets antikoagulativa effekt uppkommer därigenom att melekylen formar ett komplex med antitrombin så att dennas hämning av trombin, faktor XIIa , XIa, IXa och Xa, katalyseras. Antitrombinet är en kroppsegen substans som har en reglerande funktion i systemet för blodkoagulation. Heparinet självt extraheras från animala vävnader, något som redan namnet låter antyda.

M an använder Heparin i tre huvudsakliga sammanhang:

  1 ) I hög dos efter akut blodpropp

  2 ) I hög dos för profylaxisk långtidsbehandling

  3 ) I låg dos för att förhindra postoperativa komplikationer

D et empiriska stödet för behandling enligt modell (i sammanhang) 1 är mycket brett. Det är värt att notera att behandling med Heparin inte löser upp befintliga blodproppar. Istället vill man förekomma anlagringen av nytt material på kritiska förträngningar i blodkärlen. Alla koagulat står dessutom rent biologiskt under en jämvikt mellan anlagring och upplösning. En skillnad gentemot Warfarin yppar sig i Heparinets omedelbara effekt. Redan befintliga pro- faktorer undandrages alltså delaktighet i koagulationsprocessen. Därav användningen i akuta sammanhang.

H eparin kan tillföras antingen genom injektion till vävnad utsides blodkärlsystemet (subkutant), eller rakt in i blodet, intravenöst. Sedan ämnet indirekt eller direkt kommit in i blodbanan uppbindes det till proteiner som trombocytfaktor 4, vitronectin och histidinrikt glykoprotein. Det binder dessutom till fibronectin, von Willebrandfaktor, endotelceller och till makrofager. Alla dessa bindningsinteraktioner skapar en intrikat farmakokinetik.

D e viktigaste riskfaktorerna i samband med heparinbehandling är:

  1 ) Fel på leverns funktion

  2 ) Fel på njurarnas funktion

  3 ) Allvarlig krampbenägenhet

  4 ) Ökad blödningsbenägenhet från någon del av kroppen

  5 ) Blödningsprogredierande läkemedel såsom NSAID, dipyridamol eller acetylsalicylsyrahaltiga preparat.

  6 ) Tarmsjukdom med inflammatiösa tillstånd

  7 ) Nyligen företagen kirurgisk behandling

  8 ) Hög ålder >60 år

F ör att kunna utvärdera effekten av Heparin användes aPTT.

   Kåre Andersson