I nnan pianot använde man i religiösa sammanhang ett instrument, psalteriet eller psaltare, utifrån vilket även den idag mer kända musikstilen är uppkallad. Psalteriet var ett harpinstrument vilket genom Panteleon Hebebstreit fann en uppgraderad form på 1690- talet. Härpå konstruerades hammarflygeln 1709 av en herre i Florentin vid namn Bartolomeo Cristifori. Denna hammarflygel kan med lite god vilja kallas det första pianot. Skillnaden gentemot cembaloinstrumenten var att man medels anslaget kunde styra tonstyrkan. Klanglängden var också påverkbar. Förbättringar i denna konstruktion kan påräknas i och med Silbermann. Runt 1770 skedde en upprustning av anslagsmekanismen då Johann Andreas Stein ordnade så att hammaren släppte från strängen efter anslaget. Genom att pianisten medels en högerpedal tilläts reglera dämpfiltarna mot pianots strängar åstadkom ett engelskt pianoföretag 1783 möjligheter till en fylligare klang. Man monterade även en vänsterpedal som vid användning bringade instrumentets hammare att blott slå an en stäng i taget, istället för de tre som eljest svarade mot varje ton. 1823 förfärdiga Sébasien Erard ett modernt utförande på pianot i det att en repetitionsmekanism tillfogades instrumentets konstruktion. Utvecklingen häremot hade börjat redan i och med John Broadwood (1732- 1832). Under 1900- talet förstärktes konstruktionen med en metallram och redan tidigare hade man ordnat med korssträngning. Allt detta syftade till ökad tonstyrka därigenom att strängarna var grövre, längre och hårdare spända.

S tandardkonstruktionen för pianon hade alltid varit den att strängarna låg parallellt med tangenterna. De huspianon som i kontrast till flyglarna har strängramen ställd vertikalt såg sina första föregångare runt 1740- talet. I Italien byggde Domenici Del Mela ett enkelt piano 1739, varpå tysken Christian Ernst Frederici började konstruera "pyramidformade" pianon 1745. Dock var funktionen på båda dessa föregångare tveksam och först efter ett uppehåll i produktionen började ånyo huspianotypen med upprättstående strängsatser byggas i slutet på 1700- talet. Engagerade i detta förlopp var herrarna John Landreth och William Southwell. Robert Wornum fann en förfinad lösning på problemet med studsande anslag. För efterdämpning av respektive tons längd använde man sig av ett par olika lösningar, vart och ett med sina förespråkare.

F rån cembalons tid och framåt under pianots utveckling har olika kompositörer tillägnat pianot en tilltagande mängd av soloverk. Bland tidiga namn finns Haydn, Mozart och även Clementi. 1732 komponerade Lodovico Biustini 12 sonater för piano. Härpå dröjde det till 1770 innan nästa mer kända verk, Muzio Clementis opus 2, skrives för instrumentet. C.P.E Bach skrev också för piano, med tyngdpunkt i produktionen blott några år senare. Senare i tiden uppträder en differentiering i tonen mellan pianon med hög tonstyrka över hela registret och mer cembaloljudande pianokonstruktioner. Det är naturligt att mästare vilka önskade understryka pianot som soloinstrument valde den förra typen. Pianotyper som Broadwood och senare Steinway kom därvid att favoriseras och desto mer ju senare i tiden.

D en klassiska perioden dominerades av Joseph Haydn, W.A Mozart och L. van Beethoven. Österrikaren Joseph Haydn (1732- 1809) tog under tidiga år åt sig Wienerstilen men övergick sedemera till mer tematiskt komponerande. Han arbetade under Esterhazy till dennes död, varpå han bl.a turnerade i England innan han själv gick bort i Wien. Haydn skrev ett 40- tal sonater för piano. Mozart (1756- 1791) började komponera redan i 5- årsåldern. Då han var 13 hade han redan komponerat sonater, symfonier, religiösa verk, koncerter och operor. Vid sin tidiga bortgång hade han skrivit 17 pianosonater och 27 pianokoncerter. Stilen kännetecknas merendels av lekfull enkelhet men också brillians. Beethoven (1770- 1827) föddes i Bonn. Uppväxten präglades av faderns alkoholism och eländiga förhållanden. Han kom tidigt att livnära sig på pianoundervisning, uppföranden och komposition. Såsmåningom blev han döv och han tyngdes även själv av alkoholberoende. Stundtals övervägde han att begå självmord men fann styrka i musiken. Beethoven skrev under sin livstid 32 sonater för piano, 5 pianokoncerter och även kammarmusik vilken inkluderade instrumentet. Musiken präglas av pragmatisk ekvilibrism, djup och kontraster.

U nder romantiken odlades en annan musikform under kompositörer som F.Chopin och F.Liszt. Musiken målades upp i långa drag och baserades på känsla och kromatiska grepp. Chopin (1818- 1849) föddes i Polen. Han började ta lektioner redan som 6- åring och komponera blott något år senare. Efter studier på Warsawa konservatorium och diverse framträdanden på olika ställen i europa anlände han till Paris. Här fann han framgång och vänner. När han slutligen dog 1849 hade han komponerat 2 koncerter för piano, härutöver en lång rad olika kompisitioner vilka i stort baserades på pianot, såsom sonater, preludier, etyder et.c, flertalet i sann romantisk stil. Liszt (1811- 1886) föddes i Ungern. Han utvecklades snabbt till ett av pianohistoriens absoluta genier i framförande och jämväl komposition. Det sägs om Liszt att han kunde transponera avancerade stycken på raken, direkt under framförandet. Efter att ha flyttat till Tyskland blev han hovkapellmästare i Wiemar 1848- 1859. Såsmåningom kom inriktningen på hans musicerande att vridas mer åt det kyrkliga hållet. Hans sista koncertframträdande gjordes 1886 varpå han dog efter kort tid. Etyder var en av hans stora specialitéer. Han skrev också sonater, rapsodier, nocturner, valser, ballader mm.

   Kåre Andersson